En olycka kommer sällan ensam

Min dag kunde ha börjat rätt tufft, vägen jag planerat in visade sig vara grusväg av den sämmre sorten. Men alldeles till höger om vägen gick en cykelbana, en riktigt fin sådan, jag började rulla på den, det var perfekt asfalt, inte för grovkornig, inga gropar, skräpfri, och inte minst bilfri, och bäst av allt, den löpte norrut.  Jag åkte kilometer, efter kilometer, som blev till mil. Det visade sig att jag av en slump kommit på västgötaleden, en numera asfalterad järnväg som löpte raka vägen upp mot mjölkmetropolen Falköping.  Jag var snudd på lyrisk, det var en fantastisk känsla att staka sig fram på en rullskidmotorväg i stadiga 19 km/h, inte en bil i sikte, blått skog, ängar, hagar, åkrar och några gårdar. Cykelbanan torde vara den i särklass bästa och säkraste sträcka jag kommer färdas på, ändock så var det här jag gjorde mitt första fall. Plötsligt dök en man upp på banan med två rejäla hundar. Han hade ingen chans att hålla tillbaka den sönderavlade vargen när den gjorde ett utfall mot mig. Ganska dumt kan tyckas för när jag kommer farande i 20 knyck, med packning och allt så är det ju knappast så att huden skulle gå oskadd vid en frontalkrock. Jag var emellertid varken intreserad av att köra in i hunden eller dess ägare utan valde diket varpå jag störtdök och planterade ansiktet i gräskanten. Jag klarade mig tämligen oskadd, men pjäxan gick itu, sulan och skon skilldes åt. Några varv eltejp fick duga som provisorisk lösning och sen bar det vidare till Falköping. Här åt jag lunch och hälsade på en kompis och hans flickvän som precis flyttat in i en enorm lägenhet. Det bjöds på fika och som sig bör när man är i Falköping, ett glas mjölk. Angenämnt och välsmakande, men Skövde var dagsmålet och så snart det värsta regnet lagt sig bar det ut på vägen igen. Plötsligt pep klockan till, jag hade avvikit från rutten. Synd att behöva lämna den här fina väg...  Wooups! Vägen var visst inte så fin och någon hade bestämt sig för att laga den med grus, med inte bemödat sig med att varken välta eller padda efter sig. Vurpa nummer II var ett faktum. Det kändes mer den här gången, men det gick väl,  även om det knappast var en behaglig landning så delade knä, höft och underarm systerligt och broderligt på smällen. Även staven fick sin beskärda del och blev ganska färgflådd, men höll åtminstone. De sista milen till Skövde gick fint, och här möttes jag upp av ännu en vän som försett mig med både mat och husrum. Nu återstår bara att krypa ner i sängen och vila upp sig inför morgondagen.

Skåne, Småland, Halland, Västergötland

Fyra landskap, på fyra dagar, kunde jag hålla den takten vore jag snart igenom Sverige.  Efter ytterligare 94 km sitter jag nu i Västragötalands skidmeteropol, Ulricehamn. Har precis tagit ett dopp i sjön och avnjutit en hel special med riktigt gött mos!  Nu tänkte jag ta en vilodag och passa på att sussa hemma innan jag fortsätter uppåt.

Konfunderad

Stannade till vid ett av alla västsveriges Hestra och tog sikte på en mataffär. En kvinna i övre medelåldern frågade om jag ville att hon skulle hålla ett öga på min packning, vilket jag glatt tackade ja till.  När jag kom ut ur affären satte jag mig bredvid henne och hugg in på mina nyinförskaffade matvaror, hon var tämligen pratglad och vi satt å tjöta en stund (främst hon)  innan jag spände fast skidorna igen. När jag åkt sådär en kilometer får jag syn på något svart på pjäxan, på båda pjäxorna, på alla fyra sidor.  Det ser ut som slarvigt skrivna autografer, i svart bläck. Jag har inte den blekaste hur de kommit dit, men jag kan svära på att de inte fanns där när jag satte på mig skorna i morse. Jag undrar nästan om det låg någon med penna under bänken där jag satt och åt, men det borde jag ha märkt. Jag kan för allt i världen inte begripa vem eller vad som angripit mina pjäxor, än mindre när. Det är absurt...

Allting är relativt...

Efter lunchstoppet gick det tungt, jag kände mig riktigt trött, bromsarna hade dränerat mig på blod och lämnat en massa kliande bulor efter sig. Skavsåren i händerna började kännas ordentligt och även ryggsäcken hade börjat jobba upp ett litet skavsår. Det kändes altså ganska tungt, snart mörknade himlen och de första regndropparna smattrade mot hjälmen, och ca 10 sekunder föll en syndaflod från himlen. Jag krängde av mig ryggsäcken i farten och fick tillslut på regnskyddet. När jag skulle börja rulla igen upptäckte jag att det skumgummi jag lagt som skydd mot skavet på ryggen hade fallit av, men återfann det på vägen en bit bakom mig och började rulla framåt igen. Men så upptäckte jag till min stora förskräckelse att armen var tom, GPS-klockan var borta, jag åkte tillbaka dit jag hade monterat regnskyddet, men inget, jag leta å leta, men fann den inte. Nu är det nog tänkte jag, utan klockan kan jag inte fortsätta där finns min rutt och utan den är jag vilse. Dessutom tycker jag väldigt mycket om min klocka, så jag var rätt knäckt. Men jag började åter rulla tillbaka i hopp om att finna den, och där bak i kurvan låg någonting på den vattendränkta asfalten, jag snabbade på, där var den, förhoppningsvis inte överkörd... men den var död, jag tryckte på ON... den startade som en klocka.  Min dag var gjord, genomblöt och med mungiporna till öronen kunde jag fortsätta norrut igen. Där väntade dessvärre nya hinder; grusvägar, visserligen fina sådana men regnet hade mjukat upp dem och det var ungefär som att åka skidor i nyfallen blötsnö. Tillslut nådde jag ändå vandrarhemmet, efter 95km rullskidåkning är man rätt trött och hungrig, men här fanns ingen mat på 1 mils avstånd. En polack som också bodde på vandrarhemmet förbarmade sig över mig och trollade fram en brölimpa och en polsk konservburk med gud vet vad. Jag är rädd att jag åt upp hans frukost, och inte fick jag betala för det heller, men det var guld värt att få sätta tänderna i, tack snälla polack!

Lunchpaus

Slog mig nyss ner vid sjön Unnen, tog ett dopp och konsumerade min matlåda...  eller snarare innehållet i den.  Även blinningarna var lunchsugna, så det blev endel viftande med handduken, och när ett av odjuren hade fräckheten att slå sig ner på mig var jag inte sen att klippa till... Det var först en sekund senare det gick upp för mig var den satt sig... Det gjorde ont.
Nu ska jag pusta i några minuter till och sen går färden vidare upp genom Halland :-)

Dag 2: 99km

Det blev en bra bit idag, ett drygt Vasalopp, men det har varit en fin dag med strålande väder. Jag startade 10:00 från Öslöv, och åkte upp mot Tyringe där jag besökte en kinarestaurang och slog till på en buffé som visade sig vara fantastiskt god, (tveksamt om de gjorde någon vinst på mig)  Mätt och belåten rullade jag vidare till Bjärnum där jag fyllde på vatteflaskorna och inmundigade en mjukglass.  Därefter bar det vidare mot Vittsjö där jag hade sett fram emot ett bad, men en pojke som satt och fiska avrådde mig från att hoppa i, och vid en närmre titt på vattnet så förstod jag varför, liksom alla andra vattendrag här i söder, ja t.o.m havet vid Smygehuk så tycks det vara ett rejält näringsöverskott och ett siktdjup på 1-2 dm.  Nåväl jag fortsatte upp mot Markaryd där ytterligare en fin sjö uppenbarade sig, eftersom det fanns en dusch precis intill sjön så trotsade jag det mörka vattnet och tog mig ett svalkande dopp. Någon mil senare hade klockan slagit 19 och jag nådde  Strömsnäsbruk där jag slog läger på ett litet vandrarhem intill Lagan. Billigt och jättefint, har precis lagat lite mat och tänkte ta en liten promenad i området innan sängen får besök.

Första etappen avklarad!

Ja då var resan igång, jag startade i ett soldränkt Smygehuk och rullade 78 km norrut, i stekande sol. Det gick åt mycket vätska, men lyckligtvis fanns snälla människor längs vägen som försedde mina tomma flaskor med nytt, kallt, gott vatten. Mot kvällning möttes jag upp av min vän som bor strax norr om Eslöv, han och hans mor bjöd på en välbehövlig måltid, och ett utsökt hembrygt körsbärsvin. Nu har jag fått mig lite sömn och ska strax ge mig ut på vägarna igen, det blir en varm dag idag också, längtar till sjöarna längre norrut!

Då var det dax!

För ungefär ett år sedan så tänkte jag att det nog vore trevligt att korsa Sverige på rullskidor, sedan dess har jag gått och klurat på det, och tillbringat många timmar framför googlemaps, och kartböcker. En del klurande har det även blivit kring mat, boende och packning. Att bära tung ryggsäck mil efter mil kan vara lite påfrestande fick jag erfara under en vandring genom Padjelanta för några år sedan.  Så i maj slängde jag ner lite vikter i ryggsäcken och tog ett fösta rullskidor-med-ryggsäck-pass. Det var jobbigt, men det gick, och sedan dess har ryggsäcken fått följa med ut oftare och sista månaden har den faktiskt känts helt okej. Men så har jag å andra sidan kört betydligt kortare sträckor än vad jag planerar göra den närmaste  månaden. Vad det gäller boende så slog mig tanken först att köra hardcore och packa ner tält och camping utrustning, men när jag tänkte igen så insåg jag att kläder, reservprylar, vätska osv. skulle utgöra nog med packning, därför kommer jag i huvudsak hålla mig till vandrarhem. Blir det fint väder kanske jag tar ett par nätter direkt under himmlen, sen har jag även tänkt våldgästa någon vän längs vägen :-)

Nu äntligen så sitter jag här på bussen påväg till Sveriges sydligaste ort, Smygehuk! Vart resan slutar vet jag inte än, men jag har en vision om att ta mig till Svearikes nordligaste ort, Karesuando.
Men det är många mil dit och jag är öertygad om att trasiga vägar, brutna stavar, bilar, husvagnar, skavsår, törst och trötthet kommer göra sitt yttersta för att jag inte ska nå dit.

Tänkte föra lite dagbok här så är det någon som är nyfiken på hur det går, så är du hjärtligt välkommen åter.

Ha det gott!