Allting är relativt...

Efter lunchstoppet gick det tungt, jag kände mig riktigt trött, bromsarna hade dränerat mig på blod och lämnat en massa kliande bulor efter sig. Skavsåren i händerna började kännas ordentligt och även ryggsäcken hade börjat jobba upp ett litet skavsår. Det kändes altså ganska tungt, snart mörknade himlen och de första regndropparna smattrade mot hjälmen, och ca 10 sekunder föll en syndaflod från himlen. Jag krängde av mig ryggsäcken i farten och fick tillslut på regnskyddet. När jag skulle börja rulla igen upptäckte jag att det skumgummi jag lagt som skydd mot skavet på ryggen hade fallit av, men återfann det på vägen en bit bakom mig och började rulla framåt igen. Men så upptäckte jag till min stora förskräckelse att armen var tom, GPS-klockan var borta, jag åkte tillbaka dit jag hade monterat regnskyddet, men inget, jag leta å leta, men fann den inte. Nu är det nog tänkte jag, utan klockan kan jag inte fortsätta där finns min rutt och utan den är jag vilse. Dessutom tycker jag väldigt mycket om min klocka, så jag var rätt knäckt. Men jag började åter rulla tillbaka i hopp om att finna den, och där bak i kurvan låg någonting på den vattendränkta asfalten, jag snabbade på, där var den, förhoppningsvis inte överkörd... men den var död, jag tryckte på ON... den startade som en klocka.  Min dag var gjord, genomblöt och med mungiporna till öronen kunde jag fortsätta norrut igen. Där väntade dessvärre nya hinder; grusvägar, visserligen fina sådana men regnet hade mjukat upp dem och det var ungefär som att åka skidor i nyfallen blötsnö. Tillslut nådde jag ändå vandrarhemmet, efter 95km rullskidåkning är man rätt trött och hungrig, men här fanns ingen mat på 1 mils avstånd. En polack som också bodde på vandrarhemmet förbarmade sig över mig och trollade fram en brölimpa och en polsk konservburk med gud vet vad. Jag är rädd att jag åt upp hans frukost, och inte fick jag betala för det heller, men det var guld värt att få sätta tänderna i, tack snälla polack!