En olycka kommer sällan ensam

Min dag kunde ha börjat rätt tufft, vägen jag planerat in visade sig vara grusväg av den sämmre sorten. Men alldeles till höger om vägen gick en cykelbana, en riktigt fin sådan, jag började rulla på den, det var perfekt asfalt, inte för grovkornig, inga gropar, skräpfri, och inte minst bilfri, och bäst av allt, den löpte norrut.  Jag åkte kilometer, efter kilometer, som blev till mil. Det visade sig att jag av en slump kommit på västgötaleden, en numera asfalterad järnväg som löpte raka vägen upp mot mjölkmetropolen Falköping.  Jag var snudd på lyrisk, det var en fantastisk känsla att staka sig fram på en rullskidmotorväg i stadiga 19 km/h, inte en bil i sikte, blått skog, ängar, hagar, åkrar och några gårdar. Cykelbanan torde vara den i särklass bästa och säkraste sträcka jag kommer färdas på, ändock så var det här jag gjorde mitt första fall. Plötsligt dök en man upp på banan med två rejäla hundar. Han hade ingen chans att hålla tillbaka den sönderavlade vargen när den gjorde ett utfall mot mig. Ganska dumt kan tyckas för när jag kommer farande i 20 knyck, med packning och allt så är det ju knappast så att huden skulle gå oskadd vid en frontalkrock. Jag var emellertid varken intreserad av att köra in i hunden eller dess ägare utan valde diket varpå jag störtdök och planterade ansiktet i gräskanten. Jag klarade mig tämligen oskadd, men pjäxan gick itu, sulan och skon skilldes åt. Några varv eltejp fick duga som provisorisk lösning och sen bar det vidare till Falköping. Här åt jag lunch och hälsade på en kompis och hans flickvän som precis flyttat in i en enorm lägenhet. Det bjöds på fika och som sig bör när man är i Falköping, ett glas mjölk. Angenämnt och välsmakande, men Skövde var dagsmålet och så snart det värsta regnet lagt sig bar det ut på vägen igen. Plötsligt pep klockan till, jag hade avvikit från rutten. Synd att behöva lämna den här fina väg...  Wooups! Vägen var visst inte så fin och någon hade bestämt sig för att laga den med grus, med inte bemödat sig med att varken välta eller padda efter sig. Vurpa nummer II var ett faktum. Det kändes mer den här gången, men det gick väl,  även om det knappast var en behaglig landning så delade knä, höft och underarm systerligt och broderligt på smällen. Även staven fick sin beskärda del och blev ganska färgflådd, men höll åtminstone. De sista milen till Skövde gick fint, och här möttes jag upp av ännu en vän som försett mig med både mat och husrum. Nu återstår bara att krypa ner i sängen och vila upp sig inför morgondagen.