Avverkad sträcka 232 mil
Genomsnittlig dagsetapp 9 mil
Antal åkdagar 26 st
Frivilliga vilodagar 2 st.
Vila p.g.a mikroorganismer 3st
Bytta rullskidspetsar 0 st
Brutna stavar 0 st
Förstörda skidskor 2 st
Vurpor 2 st
Det blev en fin sista etapp till Kilpisjärvi (115 km). Fin väg, lite medvind och kroppen kändes i bra form, så det gick undan. I en utförslöpa fick jag syn på en ren 80m längre fram, han stod och betade på andra sidan vägkanten. 50m. -Hoppas han inte får för sig att kliva ut framför mig bara. 40m. -Äh det är ingen fara, renarna brukar kliva av vägen när jag kommer, inte upp på den. 30m. Shit renjäveln kliver ut rakt framför mig. 20m. Renen tittar upp och funderar. 10m. Renen inser liksom jag, att vi snart kommer kollidera. 5 meter renen gör ett hopp upp i luften, vänder sig och börjar springa i min åkriktning. Jag är bara någon meter från renens arsle när han i sista stund bestämmer sig för att lämna vägen. En riktig pulshöjare. Pulshöjare nummer två för dagen kom då jag endast hade en knapp mil kvar till Kilpisjärvi. I början av en utförslöpa fanns en skyllt. Den varnar för brant backe. Vägen mellan Karesuando och Kilpisjärvi är nog en av de rakaste vägar som finns. Men plötsligt uppenbarade sig ett par skarpa svängar i denna branta backe. Asfalten var dålig med gropar, och vägen var lagad så att man lämnat en centimeterhög asfaltskant i mitten av vägbanan, på sina ställen tycktes någon kört pistmaskin för det var fullt av små spår. Det var altså riktigt lurigt att parera. Att fara fram på rullskidor i 50 knyck kan vara en ganska nervkittlande kännsla i sig. På det underlaget var det grymt läskigt, benen skakade, hela kroppen skakade, och visst gjorde vibrationerna från underlaget sitt, men framför allt hade jag ett grymt adrenalin påslag, jag var faktiskt riktigt rädd, jag tänkte, jag kom åtminstone nästan hela vägen fram... Men det gjorde jag ju faktiskt, för jag höll mig på benen, asfalten blev bättre, och det planade ut tillslut. Nu har jag lagt in rullskidorna i fodralet, i morgonbitti ska jag springa en sväng till Norge och passar nog på att ta en tur till Sverige när jag ändå är i farten.
Jag klarade det, mitt sekundära mål, Karesuando, Sveriges nordligaste by. Det var en fin färd hit på 106 km från Vittangi. Bortsett från ett gigantiskt svart regnmoln som korsade min väg. Men jag kröp in i en busskur och tog lunchpaus trekvart tills molnen kilat vidare. Blev sedan stoppad av en av skidprofilerna från den svensk-finska byn, fick gott beröm och han lovade dessutom göra mig sällskap en bit upp mot Kilpisjärvi i morgon, det blir min sista rullskid-etapp, sen återstår endast lite löpning ut till treriksröset.
Rullade tidigt från Gällivare, det blåste en kall motvind även idag och uppför gick det. När jag ringde den tilltänkta campingen i Vittangi möttes jag av beskedet att det var fullt. Försökte i Svappavaara och samma där. Vägarbetet mellan orterna krävde en enormt massa folk och de hade nu lagt beslag på varenda liten sängplats i de båda byarna. Så vad gör man... Vänder sig till gud? Nja inte riktigt, men till hans missionärer i Vittangi församling. En dam svarade på pastorsexpiditionen och efter att ha förklarat mitt dilemma lovade hon att försöka hjälpa mig. Efter en stund ringde telefonen och hon, liksom många före henne avrådde mig från att försöka ta mig till Vittangi på den upprivna vägen. Men jag var fast besluten och fick nummret till en man som jobbar för svenska kyrkan. Jag fick inte tag i honom direkt men rullade vidare på vägen som ju faktiskt gjorts åkbar på sina ställen. Ja de hade nog t.o.m hunnit få dit en mil asfalt, men sen åkte löparskona på. Det dröjde inte länge innan det kom en begravningsbil rullande. Det var mannen från kyrkan, han lovade att jag fick rum hos honom och frågade om jag inte ville åka med till Vittangi... But a man got to do, what a man got do. Eftersom det inte låg något lik i bilen fanns det gott om plats för min packning och rullskidor, så jag stuvade in det och sprang sista milen till Vittangi. Det kändes att de benen knappt gått något den senaste månaden, än mindre sprungit. Men jag kom fram, handlade lite mat och mötte upp den vänliga mannen. Han hade satt igång bastun åt mig så det var bara att duscha, basta och slå sig ned till ett dukat bord. Jag hade nästan börjat ställa in mig på en natt med svier, mygg och köld, så det var lite som att komma till ett mindre paradis, tack snälla människa!
Lämnade Jokkmokk strax efter 8 i morse och stakade mig upp till Gällivare (95 km) det gick okej men hade en riktigt kylig motvind hela vägen. Två sista milen fick jag dessutom sällskap av regnet som piskade på rätt ordentligt. Det blev kallt med 8 grader, regn och blåst så jag körde på ordentligt sista milen för att hålla värmen uppe. Vandrarhemmet var det första man såg när man kom in i Gällivare, så jag fick mig snabbt en välbehövlig varmdusch. Sen bar det iväg till Intersport där jag investesterade i ett par löparskor som förhoppningsvis ska ta mig över den upprivna vägen mellan Svappavaara och Vittangi och kanske rent av från Kilpisjärvi till Treriksröset om jag tar mig dit. Nu väntar tvätt, mat och sömn.
Lämnade Kåbdalis i morse och rullade förbi polcirkeln mot Jokkmokk. En sträcka på 60 km som var väldigt lättkörd. Räknar jag bort våffelpausen och någon, beundra-vy-paus så blev det nog inte mer än tre timmars åkning, för det var endel riktigt fina utförslöper på hitvägen, men anar att jag får betala tillbaka det i morgon....
Började dagen med att köra på en kotte, tappa balansen och slita upp ett hål i mina nya skidskor. Sen klev jag på vägen som ska ta mig till mitt slutliga mål; 45an. Befarade att där väntade endel trafik, men det var faktiskt lugnare än jag vågat hoppas. Vägen var dessutom av god kvalitet och kroppen kändes i bra form så det gick undan. Åtminstone till Moskosel, för här hade man allt för nyligen lagt oljegrus de kommande fyra milen. Det blev en skakig färd med reducerad hastighet, men skönt att komma ut på riktig asfalt igen sen. Stötte förresten på en dam från Umeå som kom springande med packningen i en vagn. Hon kom från Treriksröset och var påväg ner mot Ystad, det kallar jag hårt. (Hade även några kilometer tidigare mött en man med barnvagn som tydligen också var påväg genom Sverige) Tjejen berättade att man rivit upp 45an mellan Svappavaara och Vittangi, dvs en sträcka av nästan 3 mil. En sträcka som nu knappt är farbar med bil. Spontanundran är ju varför i hela friden bryta upp så mycket väg på en och samma gång... Idioti! Så nu funderar jag på att antingen köpa ett par vättiga skor i Gällivare och satsa på en vandringsetapp. Alternativt köra en omväg, som inkluderar en grusväg, frågan är om den är farbar med rullisar...
Gårdagen var lite smådryg med tuff motvind, ont om mat och ganska mycket trafik, men kom efter en sträcka på exakt 10 mil fram till ett mycket angenämnt litet vandrarhem i Arvidsjaur.
Körde förbi orten med det trevliga namnet; Mensträsk, noterar att här även finns badmöjlighet för den som är sugen...
Vaknade lite för tidigt av att solen tittade in, och gnällde lite på avsaknaden av mörkläggningsgardiner (som jag fann när jag skulle gå) Dröjde mig kvar på rummet eftersom det var två timmar kvar till frukosten skulle börja serveras, men när de två timmarna förflutit var matsalen fortfarande lika igenbommad. Jag fick gå och köpa mig lite frukost på Ica och fortsatte sökandet efter lämplig boplats till kvällen. Men vandrarhem är inte väldigt vanligt förekommande här i norr. Fann tillslut en gård 60km från Lycksele och beslutade mig för att ta en kortdag. Innan jag lämnade Lycksele köpte jag lite grillad kycklig, lite grillad, saltad kyckling, eller snarast grillat salt med kyckling. Det var så salt så tungan krullade sig och det dröjde inte länge innan vattenflaskorna var tomma. Halvvägs svängde jag in på en rastplats för att fika och snart kom en skock nyfikna gammlingar från hörselskadades riksförbund, alla ställde samma fråga: Har du rammlat?. Nej, nej, åter nej. Men frågan var befogad, för jag hade endel blod i ansiktet... Osmotisk chock? De bjöd mig på lite mer fika och lät mig veta att det var riktigt dårskap jag håller på med. Jag fick lite vatten från en husbil som stannat till på rastplatsen och rullade vidare.När jag kom fram till lanthandeln 15:55 hade jag en förhoppning om att de tidigast skulle stänga 16. Men de hade stängt redan tre timmar tidigare. Besviken och hungrig ringde jag upp ägarna till den gård jag skulle bo på, och de lovade att fixa lite mat. När jag kom fram väntade hemlagad Pölsa, färskpotatis och rödbetor. Till efterrätt serverades gigantiska norrländska jordgubbar med grädde.
Därefter tog jag en tur ut i skogen på jakt efter blåbär, men motarbetades än en gång intensivt av myggen. Smörjde på lite myggmedel och gav mig åter ut på fältet, det gick bättre den här gången och återvände med tillräckligt mycket bär för att även husbonn och frugan hans skulle få en tallrik blåbär. Tog förresten en titt in i ladugården för att se hur den ädla mjölkningsprosseduren går till, det var en snabbtitt, men nu har du lukten i kläderna sa frun, och sannerligen, flera timmar senare så luktar kläderna fortfarande ko.
Lämnade boendet 07:30 i morse, for upp till Åsele, åt frukost och provianterade för de nio mils ingenmansland som väntade upp mot Lycksele. Det började lite tungt eftersom man var i fullfärd med att fräsa bort asfalten, så det blev rullskidpromenad någon kilometer. Därefter rullade det på fint, stannade till, tog ett bad och rullade vidare. Tämligen tråkig väg, men asfalten var fin och jag tror jag hade höjdmetrarna på min sida idag, så det gick åtminstone ganska fort. Efter ytterligare en 100 km etapp har jag altså landat i Lycksele. En mycket fin liten stad, med tillsynes väldigt trevliga människor (det vackra vädret bidrar säkert) dessutom pratas här en riktigt sjungande härlig norrländska. Har precis varit på affären och köpt en massa kallorier i diverse olika former och tänkte ägna det sista av kvällen åt frosseri!
Jag var lite orolig att jag skulle behöva ligga på en vältrafikerad väg 90 hela dagen eftersom ägaren till huset där jag bodde berättat att min tilltänkta färdväg var grusväg. Men Jag åkte och tog en titt på den, och det var en grusväg av det finare slaget. En välpackad lågtraffikerad väg som på många ställen bjöd på både bättre hastighet och komfort än många av våra belagda vägar. Vägen ledde mig fram till Junsele och här tog jag lunchstopp på en restaurang. En anställd blev lite imponerad över vad jag håller på med och skickade med mig en matlåda. Färden gick sedan vidare längs med ångermanälven, jag tog ett bad, förtärde min matlåda och rullade vidare mot det riktiga Norrland, Västerbotten, här möttes jag upp av renar, och dessutom uppenbarade sig en källa med dricksvatten väldigt lägligt. Två mil innan min sovplats dök ett Cafe upp ute i skogen. Jag knallade in och tog mig en bakelse och en dricka. — Ja det är du som ska bo hos mig, sa en röst. Det var tydligen kvinnan jag några timmar tidigare ringt och bokat rum hos. Hon berättade att det stod en tallrik mat där framme och väntade på mig, så när jag fikat färdigt rullade jag vidare. Efter totalt 90 km åkning väntade inte bara mat och en fantastisk sjö utan även en journalist från lokaltidningen som bad att få ta ett par bilder och göra en liten intervju. Därefter blev det bad, käk och välbehövlig sömn.
Det bidde inte så långt idag, gårdagens 111km pass kändes allt i kroppen, så det blev en tung start. Inte bara det utan mitt svullna röda, gröna finger hade blivit än mer svullet, rött och grönt under natten. Jag bestämde mig för att något måste göras eftersom det smärtade och bultade rätt ordentligt. Kände mig inte speciellt lockad av att gå ut och krama stavarna med fingret, och att åka till Sollefteå vårdcentral med rullskidor tycktes ju aningen löjligt. Så jag sökte upp en nål, desinfekterade någorlunda och punkterade bölden. Det kom ut en mängd otrevligheter men trycket lättade och fingret kändes genast bättre. Hursomhelst väl ute på vägen, så var det rätt motigt. Det blev många och långa vilopauser, och jag beslöt mig för att tidigarelägga sovplatsen. Med det beslutet kunde jag ta ledigt ett par timmar, så jag slog mig ned vid Ångermanälven, vilade och badade. Det kändes välbehövligt, för sen rullade det på bra sista milen längs den idylliskt fina dalgången. Efter 68km nådde jag kvällens härberge, strax norr om Näsåker. Jag hyrde en hel villa för 150 spänn, lagade Carbonara och åt mat med aptit för första gången på flera dagar.
I natt fick jag härberge i en liten by som heter Graninge, ett par mil från Sollefteå. Jag hade först planerat en vasaloppslång etapp, men under ett telefonsamtal till vandrarhemmet fick jag höra att det antagligen pågick ett omfattande vägarbete på min tilltänkta färdväg. Ett samtal till vägvärket bekräftade att där väntade 5km grusväg. Jag la därför om rutten till väg 86, och fick därmed en sträcka på hela 11 mil. 86an var i övrigt en fin väg och eftersom den löper längs med Indalsälven bjöd den stundom på mycket fina vyer. Väl framme vid vandrarhemmet väntade färdiglagad mat i kylskåpet som vandrarhemspersonalen varit vänliga att inhämta från byns restaurang (innan stängningsdags). Efter dusch, tvätt, och något telefonsamtal somnade jag som en stock.
Då har jag avvärkat ytterligare 70 km i makligt tempo. Åkte i stort sätt på en ända väg idag, vilken faktiskt var näst intill bilfri. Något som kanske delvis kunde förklaras av att det iprincip endast fanns skog mellan Åmot och Bollnäs. Därför blev jag glad när jag fick syn på en liten gårdsbutik med en glasskylt. Lika glad tycktes dess ägare bli som ivrigt fotograferade mig. Jag avnjöt glassen och erfor till min besvikelse att det väntade grusväg längre fram. Efter mycket suck, stön och diverse svordomar nåde jag fram till Bollnäs. Här irrade jag omkring en stund, köpte lite mat och letade rätt på vandrarhemmet som ju visst låg lite utanför.
Investrade i ett par nya skidskor i Borlänge, Alpina Ecl. Känns kvalitativa och funktionella, snygg design även om färgsättingen väl knappast bidrar med någon maskulinitets-boost. 100 km blev det under deras ljungfrufärd mot Åmot.
Kändes lite tråkigt att lämna Borlänge, men jag gnetade på bort mot Falun och Svärdsjö, och här någonstans tycktes dalmålet eskalera i nordöst, för att strax vid gränsen till Gävleborgslän helt dö ut. Nådde Åmot 20:30, här hyrde jag en lägenhet för natten och eftersom konsum stängt klockan 18 så hade ägaren varit snäll och handlat lite mat till mig. Tyvärr kunde jag bara äta ganska lite och ca 4 timmar in i nattsömnen vaknade jag av att maten ville upp igen. Parietalcellerna måste gått för högtryck ett tag för det kändes som jag dragit på mig ordentliga brännskador i halsen. Nåväl jag somnade om, har gjort ett nytt försök till matintag och tänkte strax försöka röra mig vidare.
Då var jag till vägs igen, kändes okej, fast magen är väl kanske inte på topp. Var meningen att det skulle bli en kortdag idag, men liksom sist jag hade den intentionen, så körde jag fel. Eller jag åkte egentligen precis som jag tänkt, men hade gjort ett dumt vägval då asfaltsvägen övergick till grusväg. Jag stannade en bil som kom farande för att fråga om vägen var obelagd långt. Svaret var ja, de anade nog en viss besvikelse och frågade om jag ville åka med tillbaka, vilket jag gärna gjorde. Att åka fel är inte kul, men att åka tillbaka är riktigt trist, så tack snälla för att jag slapp det. Väl tillbaka på rätt väg rullade det på, någon hunger kände jag aldrig, men när det började snurra förstod jag att det var dags att äta lite, fick i mig ett par kanelbullar med viss möda och stapplade vidare, efter en stund mötte jag Mats som var ute och cykla, bokstavligt talat. Han bjöd även på honungsmacka och vatten. Tillslut nådde jag Borlänge efter 85km åkning.
Har spenderat ytterligare ett vilodygn i Borlänge. Huvudvärken var borta när jag vaknade i morse, och det gick ner en hyfsat stadig frukost, trots att det var lite motigt. Fick syn på min spegelbild igår och tyckte allt den såg aningen tanig ut. Ett kliv upp på vågen bekräftade ett vikttapp på nästan 6kg, och det inom loppet av en dryg vecka. Ett vasalopp om dagen i kombination med illamående tycks vara en utmärkt bantningsmetod, kan för allt i världen inte begripa vad folk ska med GI, Atkinson, LCHF och sånt tjafs till. Nu sitter jag på tåget ner mot Grängesberg för att fortsätta min resa där jag fick avbryta den för ett par dagar sedan. Hoppas kroppen fått nog med vila nu.
Natten i Kopparberg genererade tyvärr inte mycket sömn, om någon alls, tankarna snurrade och jag drack vatten som en öken hela natten. På morgonen hade jag både lite ont i huvudet och magen, men stoppade i mig ett par mackor och gav mig av. Huvudvärken var borta men magsmärtorna tilltog och efter sådär en dryg mil bestämde sig magen för att rejektera frukosten. På tom mage försökte jag fortsätta, men det gick långsamt och gjorde ordentligt ont.
I Grängesberg orkade jag inte mer, men en ängel mötte upp mig och tog mig till en stuga där jag fick vila, mat och en bädd för natten. Tyvärr har inte illamåendet upphört, och mängden mat jag fått i mig under de senaste två dygnen är minst sagt måttlig. Är jag bättre i morgon fortsätter jag min färd mot norr, annars får jag snart börja överväga ett läkarbesök...
Sitter i skogen någonstans i gnällbältet och kan utan problem stämma in i lokalinvånarnas klogosång. Trode jag gjorde ett bra vägval när jag bestämde mig för att följa Sverigeleden, men nu har jag åkt, eller snarare promenerat/forserat en mil på en förbannad grusväg och lika långt återstår. Jag har åkt på grusvägar tidigare och det har ofta gott bra, men den här är full av rullgrus, och lös sand. Det går helt enkelt inte att åka på de flesta ställen, och när man väl hittat en åkbar strimma av vägen så får man snart maka på sig till förmån för en bil. För även om vägen saknar beläggning, så är den långt ifrån lågtrafikerad. Bilarna drar upp en massa sand, blinningarna utnyttjar min reducerade hastighet till att surpla blod, det kliar, jag är trött och har ont i magen. Det känns kort å gott rätt "träelit' just nu.
Det har varit en fin dag, perfekt väder, 83km blev det idag och jag landade på Fjugesta Camping, som ju faktiskt ligger precis vid en mindre vattenpark. Det får nog bli ett bad innan sänggång.
Jag drar ned lite på tempot ett par dagar för att invänta två vänners ankomst till Borlänge. Tog mig till Undenäs idag men klockan visade ändå på 70km, p.g.a en felkörning. Har klivit på Sverigeleden nu, men tittade lite för hastigt på cykelleds skylten som ju senare visade sig tillhöra en annan led. Nu är jag i alla fall på rätt spår igen och har slagit mig till ro för dagen. Fick först beskedet att det var fullt men så just som jag skulle ge mig av ringdes det in en avbokning och jag fick en fullt utrustad lägenhet för 200kr, finns två sängar lediga dessutom om någon skulle ha vägarna förbi :-)
Ja då var resan igång, jag startade i ett soldränkt Smygehuk och rullade 78 km norrut, i stekande sol. Det gick åt mycket vätska, men lyckligtvis fanns snälla människor längs vägen som försedde mina tomma flaskor med nytt, kallt, gott vatten. Mot kvällning möttes jag upp av min vän som bor strax norr om Eslöv, han och hans mor bjöd på en välbehövlig måltid, och ett utsökt hembrygt körsbärsvin. Nu har jag fått mig lite sömn och ska strax ge mig ut på vägarna igen, det blir en varm dag idag också, längtar till sjöarna längre norrut!
För ungefär ett år sedan så tänkte jag att det nog vore trevligt att korsa Sverige på rullskidor, sedan dess har jag gått och klurat på det, och tillbringat många timmar framför googlemaps, och kartböcker. En del klurande har det även blivit kring mat, boende och packning. Att bära tung ryggsäck mil efter mil kan vara lite påfrestande fick jag erfara under en vandring genom Padjelanta för några år sedan. Så i maj slängde jag ner lite vikter i ryggsäcken och tog ett fösta rullskidor-med-ryggsäck-pass. Det var jobbigt, men det gick, och sedan dess har ryggsäcken fått följa med ut oftare och sista månaden har den faktiskt känts helt okej. Men så har jag å andra sidan kört betydligt kortare sträckor än vad jag planerar göra den närmaste månaden. Vad det gäller boende så slog mig tanken först att köra hardcore och packa ner tält och camping utrustning, men när jag tänkte igen så insåg jag att kläder, reservprylar, vätska osv. skulle utgöra nog med packning, därför kommer jag i huvudsak hålla mig till vandrarhem. Blir det fint väder kanske jag tar ett par nätter direkt under himmlen, sen har jag även tänkt våldgästa någon vän längs vägen :-)
Nu äntligen så sitter jag här på bussen påväg till Sveriges sydligaste ort, Smygehuk! Vart resan slutar vet jag inte än, men jag har en vision om att ta mig till Svearikes nordligaste ort, Karesuando.
Men det är många mil dit och jag är öertygad om att trasiga vägar, brutna stavar, bilar, husvagnar, skavsår, törst och trötthet kommer göra sitt yttersta för att jag inte ska nå dit.
Tänkte föra lite dagbok här så är det någon som är nyfiken på hur det går, så är du hjärtligt välkommen åter.
Ha det gott!
