Det blev en fin sista etapp till Kilpisjärvi (115 km). Fin väg, lite medvind och kroppen kändes i bra form, så det gick undan. I en utförslöpa fick jag syn på en ren 80m längre fram, han stod och betade på andra sidan vägkanten. 50m. -Hoppas han inte får för sig att kliva ut framför mig bara. 40m. -Äh det är ingen fara, renarna brukar kliva av vägen när jag kommer, inte upp på den. 30m. Shit renjäveln kliver ut rakt framför mig. 20m. Renen tittar upp och funderar. 10m. Renen inser liksom jag, att vi snart kommer kollidera. 5 meter renen gör ett hopp upp i luften, vänder sig och börjar springa i min åkriktning. Jag är bara någon meter från renens arsle när han i sista stund bestämmer sig för att lämna vägen. En riktig pulshöjare. Pulshöjare nummer två för dagen kom då jag endast hade en knapp mil kvar till Kilpisjärvi. I början av en utförslöpa fanns en skyllt. Den varnar för brant backe. Vägen mellan Karesuando och Kilpisjärvi är nog en av de rakaste vägar som finns. Men plötsligt uppenbarade sig ett par skarpa svängar i denna branta backe. Asfalten var dålig med gropar, och vägen var lagad så att man lämnat en centimeterhög asfaltskant i mitten av vägbanan, på sina ställen tycktes någon kört pistmaskin för det var fullt av små spår. Det var altså riktigt lurigt att parera. Att fara fram på rullskidor i 50 knyck kan vara en ganska nervkittlande kännsla i sig. På det underlaget var det grymt läskigt, benen skakade, hela kroppen skakade, och visst gjorde vibrationerna från underlaget sitt, men framför allt hade jag ett grymt adrenalin påslag, jag var faktiskt riktigt rädd, jag tänkte, jag kom åtminstone nästan hela vägen fram... Men det gjorde jag ju faktiskt, för jag höll mig på benen, asfalten blev bättre, och det planade ut tillslut. Nu har jag lagt in rullskidorna i fodralet, i morgonbitti ska jag springa en sväng till Norge och passar nog på att ta en tur till Sverige när jag ändå är i farten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar