I gryningen, dvs 03:45 svensk tid lämnade jag Kilpisjärvi för en löptur ut till Treriksröset. Jag hade förstått att leden dit var lite trixig så jag ville ha god tid på mig för att hinna tillbaka till frukosten. Ångrade först att jag tagit på mig så mycket kläder, men den ångern försvann så fort jag kom upp på det karja blåsiga fjället. Dessutom kom det ett par små skurar, så det var inte helt fel med ett extra underställ. Det var fantastiskt fina vyer där uppe, något som telefonkameran inte kan göra riktigt rättvisa, blir det ett återbesök så får nog storkameran följa med. Fram och tillbaka blev det en sträcka på 25 km och den känns i benen, så det bör nog bli lite löpning framöver.
Det kändes hursomhelst väldigt skönt att se Treriksröset, och även fast resan varit till stor belåtenhet så ska det bli väldigt skönt att få låta rullskidorna och kroppen vila några dagar. När jag nu far hemåt så känner jag mig faktiskt ganska nöjd. Det var trots allt en liten utmaning jag ställde mig inför när jag for ner till Smygehuk för en dryg månad sen. Jag hade en liten vision om att ta mig till Karesuando, men jag hade väl kanske inte riktigt trott att jag skulle hålla mig såpass skadefri och sjukdomsfri som jag nu ändå gjort. Stundom tvivlade jag även på om jag verkligen skulle orka köra 9-10 mil om dagen, flera dagar i sträck. Men det gick bra, så jag är både glad, nöjd och tacksam. Tack till alla vänner och främlingar som hejat fram mig, hjälpt mig med husrum. Tack alla bilister som hållt avstånd och inte kört på mig. Tack till de övre makterna för att jag fått vara frisk (bortsett från några dagars magsmärtor) och tack för ett mestadels bra väder, samt att jag hållt mig på benen. Tack google för ett bra kartmatrial och tack asfaltsläggare för många fina vägar.
Nu hoppas jag bara på att någon vill sälja sin vasaloppsplats till mig så jag får se om den senaste tidens träning givit något resultat.
Det kändes hursomhelst väldigt skönt att se Treriksröset, och även fast resan varit till stor belåtenhet så ska det bli väldigt skönt att få låta rullskidorna och kroppen vila några dagar. När jag nu far hemåt så känner jag mig faktiskt ganska nöjd. Det var trots allt en liten utmaning jag ställde mig inför när jag for ner till Smygehuk för en dryg månad sen. Jag hade en liten vision om att ta mig till Karesuando, men jag hade väl kanske inte riktigt trott att jag skulle hålla mig såpass skadefri och sjukdomsfri som jag nu ändå gjort. Stundom tvivlade jag även på om jag verkligen skulle orka köra 9-10 mil om dagen, flera dagar i sträck. Men det gick bra, så jag är både glad, nöjd och tacksam. Tack till alla vänner och främlingar som hejat fram mig, hjälpt mig med husrum. Tack alla bilister som hållt avstånd och inte kört på mig. Tack till de övre makterna för att jag fått vara frisk (bortsett från några dagars magsmärtor) och tack för ett mestadels bra väder, samt att jag hållt mig på benen. Tack google för ett bra kartmatrial och tack asfaltsläggare för många fina vägar.
Nu hoppas jag bara på att någon vill sälja sin vasaloppsplats till mig så jag får se om den senaste tidens träning givit något resultat.
Grattis!
SvaraRaderaDu har bevisat det, man behöver ingen cykel för att ta sig genom hela Sverige! Upplevelsen är ju nästan jämställt, det skulle bara vara packningen som kanske måste vara sparsammare.
Långfärdscyklisten Gert
Tack ska du ha, ja alla sätt lär vara bra utan de dåliga ;)Men visst får man försöka hålla ner packningen lite, det blir några lyft upp och ned med ryggsäcken då man stakar, och rullskidorna i sig erbjuder ju inga större packningsmöjligheter. Men iom. vandrarhemsvistelser så tyckte jag att jag klarade mig bra packningsmässigt.
SvaraRadera