Rullade tidigt från Gällivare, det blåste en kall motvind även idag och uppför gick det. När jag ringde den tilltänkta campingen i Vittangi möttes jag av beskedet att det var fullt. Försökte i Svappavaara och samma där. Vägarbetet mellan orterna krävde en enormt massa folk och de hade nu lagt beslag på varenda liten sängplats i de båda byarna. Så vad gör man... Vänder sig till gud? Nja inte riktigt, men till hans missionärer i Vittangi församling. En dam svarade på pastorsexpiditionen och efter att ha förklarat mitt dilemma lovade hon att försöka hjälpa mig. Efter en stund ringde telefonen och hon, liksom många före henne avrådde mig från att försöka ta mig till Vittangi på den upprivna vägen. Men jag var fast besluten och fick nummret till en man som jobbar för svenska kyrkan. Jag fick inte tag i honom direkt men rullade vidare på vägen som ju faktiskt gjorts åkbar på sina ställen. Ja de hade nog t.o.m hunnit få dit en mil asfalt, men sen åkte löparskona på. Det dröjde inte länge innan det kom en begravningsbil rullande. Det var mannen från kyrkan, han lovade att jag fick rum hos honom och frågade om jag inte ville åka med till Vittangi... But a man got to do, what a man got do. Eftersom det inte låg något lik i bilen fanns det gott om plats för min packning och rullskidor, så jag stuvade in det och sprang sista milen till Vittangi. Det kändes att de benen knappt gått något den senaste månaden, än mindre sprungit. Men jag kom fram, handlade lite mat och mötte upp den vänliga mannen. Han hade satt igång bastun åt mig så det var bara att duscha, basta och slå sig ned till ett dukat bord. Jag hade nästan börjat ställa in mig på en natt med svier, mygg och köld, så det var lite som att komma till ett mindre paradis, tack snälla människa!
Jag följer din resa genom din blogg och är imponerad, vilken resa du gör! Det måste vara jätte roligt och spännande! :)
SvaraRadera