Började dagen med att köra på en kotte, tappa balansen och slita upp ett hål i mina nya skidskor. Sen klev jag på vägen som ska ta mig till mitt slutliga mål; 45an. Befarade att där väntade endel trafik, men det var faktiskt lugnare än jag vågat hoppas. Vägen var dessutom av god kvalitet och kroppen kändes i bra form så det gick undan. Åtminstone till Moskosel, för här hade man allt för nyligen lagt oljegrus de kommande fyra milen. Det blev en skakig färd med reducerad hastighet, men skönt att komma ut på riktig asfalt igen sen. Stötte förresten på en dam från Umeå som kom springande med packningen i en vagn. Hon kom från Treriksröset och var påväg ner mot Ystad, det kallar jag hårt. (Hade även några kilometer tidigare mött en man med barnvagn som tydligen också var påväg genom Sverige) Tjejen berättade att man rivit upp 45an mellan Svappavaara och Vittangi, dvs en sträcka av nästan 3 mil. En sträcka som nu knappt är farbar med bil. Spontanundran är ju varför i hela friden bryta upp så mycket väg på en och samma gång... Idioti! Så nu funderar jag på att antingen köpa ett par vättiga skor i Gällivare och satsa på en vandringsetapp. Alternativt köra en omväg, som inkluderar en grusväg, frågan är om den är farbar med rullisar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar